Självledarskap: lust äter disciplin till frukost

Titeln är en allusion till det berömda uttrycket av Peter Drucker; kultur äter strategi till frukost. Här handlar det istället om motsatsparet lust-disciplin, där lust också kan uttryckas i form av energi.

Självbestämmandeteorin är en av de dominerande motivationsteorierna idag. Forskarna bakom teorin; Edward Deci och Richard Ryan, har visat att människor fungerar bäst när motivationen kommer inifrån, när den är autonom. Disciplin är att göra något trots att det tar emot. I praktiken är det ett sätt att kompensera för brist på psykologisk energi. Men tänk om det finns mer att hämta i lusten? Tänk om vi har större potential att förbättra vårt självledarskap den vägen än genom att utöva disciplin? Hållbart självledarskap, som motiverar oss i med- och motgång, handlar mer om att skapa förutsättningar för energi (lust, intresse), mening och eget ansvar.

Jag kom nyligen i kontakt med de lekfulla orden Mustivation och Wantivation, som beskriver skillnaderna mellan motivation som kommer av press, krav och förväntningar eller motivation som kommer från en inre drivkraft, något du gör för att det ger en mening eller att du tycker om det. För den som är bekant med motivationsforskning motsvarar begreppen autonom och kontrollerad motivation.

Vi pratar ofta om disciplin som om det vore nyckeln till framgång. Som om ansvar och prestation ytterst handlar om att bita ihop, stå ut och göra det man "bör" göra. Men det är sällan en verksam strategi i längden. Disciplin är bra om den har förankring i en stark inre vilja, utan den kan disciplin fungera i korta perioder eller när vi inte har något val. Men över tid är det nästan alltid lust och energi som avgör om vi ska orka fortsätta. När motivationen är autonom finner vi kraft genom våra handlingar eftersom de underbyggs av intresse och mening inifrån.

Här kommer också begreppet självmedkänsla in. När vi möter oss själva med förståelse istället för hårdhet bevaras energin även när det är tungt eller om något inte blir som det var tänkt. Självmedkänsla handlar inte om att sänka kraven utan mer om att skapa psykologiska förutsättningar för lärande, ansvar och uthållighet.

I arbetsliv och vardag misstolkar vi prestationsbrist som karaktärsbrist. Vi tror att vi behöver skärpa oss, när det egentligen behövs mer av autonomi, mening och självmedkänsla. Självledarskap handlar därför mindre om att pressa sig själv och mer om att skapa villkor där energin kan fyllas på, naturligt. Det är där hållbar prestation börjar.